3 juni 2010

kind mot kind...

 

Hej på er!

Solen skiner och det blommor underbart ute! Semester och hemma med Wilma. För varje dag så blir det mer o mer personlighet i Wilma, som nu inte är så liten längre... 14,7 kg står på vågen nu.
Hon är så himla gosig o fin, och väldigt duktig och uppmärksam.
Nu sitter "sitt o ligg" som en smäck och vi övar på ögonkontakten. det går fint också.
Tyvärr gillar hon att busa med mig på ett hårt sätt  = ont på armar o fötter, skråmor och trasiga kläder.
Det blir lite bättre med bitandet också, men när det väl börjar så tar det sån ofantlig energi o jag känner mig enormt frustrerad. Tror vi gör rätt egentligen, men det kanske mognar när hon blir lite äldre ...

Var på återbesök hos vetrinären i måndags som sa att hon behöver ta det lugnt med frambenet i två veckor till.... därefter får hon successivt bygga på med promenader mm... det är inte lätt.... det betydde att vårt första valpkurs tillfälle igår blev lite avslaget. Hon fick inte busa o leka med de andra valparna, hon var ju så ivrig och ville hälsa på alla, så vi bestämde att vi hoppar av och börjar en kurs som startar om två veckor.

Besviken matte och lite uppgiven...

Men ni som tror att jag börjar ångra vad jag gett mig in på får här svaret : Det har varit otroligt tufft, jobbigt och frustrerande, men aldrig att jag ångrar det! Jag ligger ner på golvet brevid Wilma, vi vilar, hon hasar sig allt närmare mig, lägger sen huvudet tätt intill min kind, tar ett djupt andetag, andas ut och somnar gott. Jag somnar så småningom också, men först måste jag bara le, känna total lycka och inse att det är helt ljuvligt att Wilma är hos oss nu!

Kram på er alla!
Njut av alla de små vackra stunderna som finns där, bara vi stannar upp så vi hinner att uppfatta dom... :-)

2 kommentarer:

  1. Vad mysigt det låter och jag förstår att det överväger allt det tuffa, att det är värt varje svettdroppe...

    Söt är hon så det förslår.

    SvaraRadera
  2. Oj, vad vi känner igen oss i det du berättar om Wilma. Ett tag var det riktigt hopplöst med Kenzos bitande och vi hade både blåmärken, rivsår och sönderbitna kläder. De är ju olika och vissa är extrema när de har det jobbigt med tänderna. Ni verkar göra ett fantastiskt jobb med wilma och snart är den (enligt mig) fruktansvärda valptiden över=) Vissa älskar valptiden men jag vill bara att de ska bli "vuxna" så det kan börja hända lite saker som mer promenader osv=) ha det fint! Kram från mig och kenzo

    SvaraRadera